Musik är livet.

Jag måste tacka min gode vän peter att han har räddat denna torsdagsnatt genom att sända mig en av många låtar som betyder mkt för mig.

10 minuter eufori, smärta och värme.

Musik skall man lyssna högt på, det ska vara så det vibrerar i grannens fönster, jag har iofs inte lyckats att få det i vibrera i min grannes fönster ännu.
Men ni förstår, det skall vara högt.
Ju högre desto bättre känns det som.
När man hör en av sina bästaste låtar så vill man ju inte den ska viskas fram, den ska skrikas in i medvetandet.
Man ska känna vibrationerna av låten och inte behöva koncentrera sig ett uns för att njuta av textraderna som du så väl kan utantill för du har lyssnat på låten sextonhundratjugotre gånger.
Man vill bara ge upp sig mitt ibland tonerna av det ljuva och slänga sig in i något främmande.
Man ska kunna ta på känslan om en låt är riktigt bra, det måste kännas äkta, så ÄKTA.
Inte ens när jag har den hemskaste av alla hemska huvudvärkar så kan det hindra mig från att lyssna på musik.
Musik är som alvedon, panodil och nässpray, allt på samma gång.