Osynlig

Helt plötsligt, som från ingenstans så blir man helt plötsligt osynlig för vissa som man har haft bra kontakt med en längre tid, antingen på nätet eller i det verkliga livet.
Man blir lika besviken varenda gång folk trycker bort en från sig själv bara för skapa mer plats för sig själva och deras nya omgivning...
Det händer mig allt för ofta, kanske är jag en person som är värd att förlora, försumma och glömma.
Det är hur som helst tråkigt att det blir som det blir.
2 saker som är ganska vanligt gällande detta är helt klart när någon flyttar en bit bort, då faller det rent naturligt att man inte kan umgås lika intensivt som förr, och efter ett tag så tappar man mer och mer kontakten, varför är det så?.
Det andra är alla dessa singeldamer man pratat med utan att flirta med dem, sen helt plötsligt som från ingenstans så har dem gått och blivit kära och precis galna och då är man inte värd sådär jättemkt i deras ögon, deras syn på mig verkar försvinna och jag är helt plötsligt inte en unik individ utan bara en kille i mängden.
I deras ögon finns det bara en unik människa, dvs deras respektive som är världens bästa, älskar över allt annat, aldrig varits å lycklig med dig...
Men vad händer egentligen med den där killen som aldrig har velat ha dig, utan bara funnits där som ett stöd, en klippa som du tagit ut din aggression emot, gråtit mot.
Så fort du varit nerstämd så tjuter det till i mobilen eller mobilen.
Men nu när du är lycklig så finns jag inte längre.
Det är absurt, man känner sig så utnyttjad, med all rätt kan jag tycka.
Ja ni vet hur det fungerar, jag tro mig inte vara den enda som blivit försummad för att någon har hittat världens bästa kille/tjej för 15:e gången.

Nu ska det tilläggas att DU inte är någon speciell person, för det finns säkerligen personer som läser detta som tar åt sig.

Man vet nästan lika säkert som att det regnar merparten av somrarna här i sverige att dessa människor kommer tillbaka när dem är ledsna för att få sitt stöd, men varför i hela friden kan man inte vara vänner när allt är som lyckligast i livet, måste det vara misär för att man ska kunna prata om allt och ingentingen nätterna igenom?