Dagens tanke

Varför är det jämt så att man aldrig uppskattar vad man har/haft förräns efteråt då tingesten eller personen är borta ur ens liv..
Gång på gång så tycker jag att man faller för detta gamla trick som säkert va utbrett även på jesutid då han vandrade på jorden med dinosaurierna.

Nej nu istället så fungerar det så att när det väl är borta så går man och grämer sig och spottar på gatan och skriker ut verbaliteter såsom svordomar i tid och otid.

Det är ALLTID alldeles för enkelt att titta tillbaka och se vad man hade och jämföra vad man inte har idag..

-m