SoP

Jag vaknade upp i morse och jämte mig låg min kära svarta fendergitarr, den där gitarren som jag köpte enbart för att ta med till öland, gitarren jag trodde skulle gå sönder efter en midsommarhelg, men efter allt den har varit med om så kan jag nu säga att det är nog min bästa vän.

Men hur som helst, när jag ser svartingen vid min sida och tar den i min hand så börjar lugnt spela denna klassiska låten. Streets of Philadelphia, sen slår det mig som en blixt från klar himmel att karaktären i låten måste vara den mest ensammaste som har gått i ett par skor.
En människa som kan känna sig ensam på en fullsatt arena under superbowl, som känner sig ensam vart han än befinner sig på våran jord!
Det måste vara det tyngsta man kan vara med om i livet, bli sjuk och sakta men säkert se sig själv tyna iväg, det måste kännas ensamt att det man skall bemöta vid ljuset i tunnelns slut, man väntar och väntar och ser sig själv bli mindre och mindre i spegeln.
Måtte jag den dagen då jag skall möta guds händer att jag dör snabbt och lyckligt, jag vill inte tyna bort, aldrig någonsin, det skulle inte vara jag.

STREETS OF PHILADELPHIA

I was bruised and battered and I couldn't tell what I felt
I was unrecognizable to myself
Saw my reflection in a window I didn't know my own face
Oh brother are you gonna leave me wastin' away
On the streets of Philadelphia

I walked the avenue 'til my legs felt like stone
I heard the voices of friends vanished and gone
At night I could hear the blood in my veins
Just as black and whispering as the rain
On the streets of Philadelphia

Ain't no angel gonna greet me
It's just you and I my friend
And my clothes don't fit me no more
I walked a thousand miles
just to slip this skin

The night has fallen, I'm lyin' awake
I can feel myself fading away
So receive me brother with your faithless kiss
or will we leave each other alone like this
On the streets of Philadelphia