Ett minne i graven.

Oj oj oj, nu har äntligen vår partyvan fått sin sista vila, den är skrotad och nerplockad och förstörd.
Men ack ack va kul vi hade med den, första sommaren då vi inte ens visste om den skulle hålla hela vägen till öland, och när vi nästan va framme så fick vi putta den den sista km för att annars skulle den kokat.

Oj oj oj igen, danserna på taket, när den va fotbollsmål och hur ont man hade i hela kroppen när man vaknade i förarsätet på morgonen av att någon drog igång stereon i den som bestod av 3 15" basar och massa annat som fanns att tillgå, minns att Social Distortion spelades flitigt.

Nu blir det inget mer dansande på golvet i den, som i ärlighetens namn bestod av överbliven parkett som vi la in, 4 olika sorter och färger.
Taket bestod av någon sorts sammetstyg som fick hela bilen att kännas som en bordell o alla wunderbaums i regnbågens alla färger fick det definitivt att lukta som en.
Inte för att tala om min härliga motivlack på fyllan och villan som fick bilen att se rent för jävlig ut, det va visst inte så lätt med vanliga sprayburkar att försöka få något se snyggt ut när färgen rann längs plåten.
Dessvärre va inte vår kära svarting speciellt pålittlig för under årens lopp så lyckades den krångla mer än fungera, jag är glad att jag inte åkte i den när det började brinna i motorrummet.

Ett personligt favoritminne är när Henke sitter och läser aftonbladet och har fönstret öppet och torsken och jag spelar lite boll, torsken skjuter ett stenhårt skott rakt på henke, genom denna lilla ruta som bollen knappt går igenom, hur mkt vi än försökte skjuta genom fönstret igen så gick det inte, det blev bara mer och mer bucklor på bilen till slut.


Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om detta vidunder till bil.
men vill inte tråka ut dom som orkar läsa :)
-m