Point Blank

Och där dansade min "isabella" ut genom ytterdörren, en vacker start, men en saga utan lyckligt slut.
Ett tag trodde jag verkligen att jag va någon, något bra, något vackert och fint att hållas fast vid.
Men så här efter sista valsen så känns det som jag vill kliva av mitt liv för ett tag och stiga på om ett par veckor, månader eller varför inte år.
Känslan när man har öppnat upp sin bröstkorg, och man kan se hur hjärtat lyser och som från en blixt från klar himmel så dämpas ljuset och det känns som någon skjutit mig i det heligaste jag har, min själ och mitt hopp.
Det är så sjukt svårt att leva med prestationsångest och nästan få det på svart eller vitt att man inte räcker till, ville jag för mkt med det här sista för att dämpa dom andra smärtorna i bröstkorgen, va det här sista en ren avrättning?
Inte så menat från hennes sida, men från mitt ödes sida, jag kanske inte skulle få känna den lycka jag längtat efter så länge, hade jag för stora förhoppningar, för mycket krav?
Kärlek gör ont det vet vi alla, men även om det gör hur ont som helst ibland så tror jag att det är det finaste i hela världen.
Vem är människan som ska få vila sina ögon på hennes vackra ansikte, vem är människan som ska få känna värmen från hennes sammetslena hy.
Det gjorde ont att stå och titta på henne en sista gång där hon låg i soffan, jag vet inte hur länge jag bara stod och smålog åt hennes tunga andetag där hon sov alldeles ovetande, den känslan som kom när hela kroppen började skaka av vemod och ren förskräckelse det här händer inte mig, det kan inte hända, det får inte hända, jag vill inte, vill inte, kan inte.
Strax efter drogs kontakten ur och hon dansade ut genom ytterdörren, isabella, mary, sandy försvann.