Fundering

Många gånger har man funderat på den där kallade kärleken!
Jag har återigen funderat och kommit på att den är tokigt lik att hoppa fallskärm.
Man står där i sitt 2 motoriga propellerplan från efterkrigstiden och väntar på sig själv att våga ta klivet ur dörren och lämna sig totalt utlämnad åt ett par sköra trådar.
Det är lite samma sak som om man blir kär, ibland tvekar man där i dörrposten och går in och sätter sig igen och när man väl har landat och står på fast mark igen så ångrar man sig att man inte tog klivet ut.
Att hoppa fallskärm innebär ju en risk, inte helt problemfritt och det är ju inte helt ovanligt att folk stryker med för fallskärmen icke har vecklat ut sig i tid.
Men jag tror ändå det är fler som har strukit med av brustet hjärta för att ingen har fångat dem när dem varit tyngdlösa i kärleks luftrum.
Att hoppa handlar om att våga, vågar man inte så vinner man inte, och vinner man inte så är man en förlorare.
Vem i hela friden vill dö som en förlorare?

Den gången jag vågar ta klivet ut i kärlekens luftrum då hoppas jag innerligen att det finns någon som kan vara fallskärm åt mig och låta mig landa säkert.